Hembygdsområdet vid Kvarnforsen – Ångsågen
Området kallas Kvarnforsen eftersom det har funnits kvarnar nere i forsen långt före det byggdes någon såg där.
1741 anlades byns första såg uppströms Kvarnbäcken vid ett vattenfall som kallas ”Anton-Annersa”.
Den första sågen vid Kvarnforsen byggdes under 1830-talets mitt. Det var en grovbladig modell av ramsåg och drevs med ett vattenhjul. En ny damm byggdes 1888.
Den sågbyggnad som finns idag stod klar 1896. Det var en ramsåg som drevs via en turbin. Såghuset kostade 3 100 kronor, ramen 2 000 kronor, axlar, remmar och hjul 950 kronor.
Behovet att såga året om ökade och 1924 var en ångmaskin installerad. Den kom begagnad från Furudal, Ore socken, den kostade 4 700 kronor. Den hade tillverkats 1919 av Munktells. Den vägde 6 500 kg och utvecklade 34 hk.
En cirkelsåg köptes år 1928 som också drogs av samma drivaxel som övriga maskiner i huset. Den stod söder om maskinhuset och såldes i början på 1960-talet.
Efter det att sågningen upphörde i mitten på 1960-talet restaurerade Drängsmarks bybor anläggningen. Varje sommar är det provsågning som visas för allmänheten.
Övriga byggnader på området:
En loge från 1899 som inretts till hembygdsmuseum.
Ett härbre från 1700-talet med kulhål i väggen efter kriget mot ryssarna 1808-1809.
Salpeterlada från 1856. I sådana lador tillverkades krut åt Svenska staten av urin från husdjuren. Denna blandades med myr och kokades. En utförlig instruktion finns innanför dörren i ladan.
Smedja från tidigt 1800-tal, men i brukbart skick
Spånhyvel som nykonstruerats efter förlaga från mitten av 1800-talet.
Schillmarksmuséet med sommarservering.
Servicehus med dusch samt handikappanpassad toalett.
Sommarkiosk.
Drängsmarks ångsåg fick årets Industriminne 2007
Långvarigt, klokt och förutseende arbete från intresserade och engagerade människor i byn har gett välförtjänt utdelning i form av titeln ”åtets Industriminne 2007”. Före 2007 är det bara tolv som tidigare fått utmärkelsen och nu var det första gången som utmärkelsen gick till norra norrland, Västerbottens län, Skellefteå kommun, Drängsmarks by och Drängsmarks byamän. Det är också första gången som priset gick till en vatten- och ångsåg.
När byns bönder i slutet på 1800-talet beslöt att anlägga denna såg hade de knappast i åtanke att den skulle stå föremål för nationellt och internationellt intresse ett drygt sekel senare. Sågar fanns det gott om. Just då var nog den här sågen inte mer märkvärdig än andra sågar. Det har runnit mycket vatten genom Kvarnbäcken sedan dess och många brädor och plank har passerat genom ramsågen och många har också fått sin inkomst där ifrån. Säkert har många fastigheter i byn sin ytterpanel med ursprung från sågen. Att industrier kommer, utvecklas och avvecklas är inget unikt och i sinom tid tar naturen igen det mesta av det som en gång varit. Så kunde det också ha varit i Drängsmark om inte fingertoppskänslan funnits bland några eldsjälar som räddat det som räddas kunde vid rätt tillfälle. Det är inte alltid lätt att bli profet i sin egen hembygd och det finns säkert folk i omgivningen som dumgjort projektet att rusta upp det som redan har passerat bäst före datumet. Men med facit i hand har nog det stora flertalet insett värdet av den kulturhistoria som räddats kvar till eftervärlden. Att vårda denna anläggning kan nästan jämföras med innebörden av att bli förälder. Det är ett livslångt åtagande och som i bästa fall kan ge avknoppningar. I det här fallet får väl området vid Kvarndammen ses som tillökningen i familjen. Där finns inte bara sågen som attraktion, utan också spånhyveln, smedjan, salpeterladan, rundlogen som är fylld av gamla bruksföremål och Schillmarksmuséet. Överhuvudtaget en miljö som är rofylld att vandra och förkovra sig i.
Ångsågen har en attraktionskraft. Det är bra och nödvändigt att det sågas så allmänheten kan se hur den praktiskt fungerar. Det också nödvändigt att sågkarlarna och ångmaskinsskötarna får nödvändig praktik. Arbetet är i allra högsta grad av den karaktären att det är svårt att behålla kunskapen om det enbart är på teoretisk nivå. Att vårdinstinkten är stark hos byamännen och byaföreningen förstår man när de inte är nöjda med det enorma arbete som redan gjorts, utan idogt fortsätter restaureringen.